Jag är som vanligt de senaste åren helt vilsen i aktievärlden och har ingen övertygelse om riktningen framöver. Samma gäller den underliggande ekonomin, signalerna är minst sagt mixade, från data och åsikter som visar att ekonomin återhämtar sig bra till att vi står på randen till en ekonomisk kollaps.
Inlägget blev återigen längre än jag tänkt mej och fungerar nog som en liten kurs i nationalekonomi och innehåller:
- Ekonomin i Sverige
- Skulder
- Inflation
- Räntor
- Fastighetspriser
- Finansmarknadern
- Våra investeringa
Allt som görs nu för att överbrygga de ekonomiska effekterna av coronan bygger på att staten lånar pengar från framtida intäkter i hopp om att tillväxten ska ta riktig fart så att vi enkelt kan betala tillbaka pengarna om några år. Att vi gör det just nu har jag inga problem med, problemet är att hela världen gjort det i 12 år utan att tillväxten i ekonomin gått tillbaka till tidigare nivåer som alla hoppats på.
Ekonomin i Sverige
Den ekonomiska utvecklingen för ett land beskrivs i princip
alltid i form av BNP, brutto nationalprodukten, som är summan av konsumtionen
av alla varor och tjänster, bruttoinvesteringar samt export minus import. Nedan
är Sveriges BNP från 1980 till i år i fasta priser, det vill säga att BNP är
justerad för inflation, hämtat från SCBs databas (SCB = Statistiska
centralbyrån).
Där finns ytterligare en parameter som jag berört ett antal gånger och det är att fördelningen av tillväxten inte är jämnt fördelad, vi lite äldre med jobb, hus och aktier och de med bra utbildning får en större del av tillväxten medan en stor grupp inte alls är med. Det är samma i hela västvärlden och jag är helt övertygad om att detta är orsaken till all missnöjdhet och oro vi sett de senaste åren med Trump, Brexit, SD, gula västarna, Adf, Orban osv., man känner att man inte får del av det som i media och politiker de senaste åren beskrivets som att ekonomin går bra.
Just den ojämna fördelningen blir extra tydlig nu i coronatider, stora grupper känner sig ekonomiskt trygga och köper hus och aktier till rekordpriser medan många har det riktig jobbigt med arbetslöshet och slut på sparpengarna.
Så det vi hoppas på är att vi inte bara har lyckats övervinna de ekonomiska effekterna av coronan utan även lyckats kickstarta ekonomin så den börjar växa som den gjorde fram till 2007. Senaste prognosen från Konjunkturinstitutet nedan från september.
Texten i prognosen från drygt en månad sedan börjar med orden ”Regeringens åtgärder håller företag och hushåll under armarna. Minskad smittspridning …” vilket inte alls stämmer längre.
Tittar vi på 2023 så ser det ju inte heller så ljust ut, 1% tillväxt, långt under de önskade 3% från tidigare år. Då ska man också ha med sig två punkter:
- prognosen bygger på att vi inte gör några förändringar i våra tidigare beteenden, allt blir snart som vanligt igen
- prognoserna sedan 2010 för BNP, inflation och arbetslöshet har varit för positiva, syns tydligt i Riksbankens ränteprognoser där de gissat fel de senaste 37 kvartalen. Varje blå linje är prognosen de gav vid det kvartalet på x-axeln. När kommer de att inse att deras modell är fel? Och hur kan man få ha kvar sitt jobb när man har fel i 10 år?
Den första punkten kan man ju fundera på och jag tror att:
- denna andra smittvågen kommer att göra att folk blir ännu mer försiktiga med sina pengar vilket inte skulle vara positivt för ekonomin på kort sikt och fördröja återgången till det nya normala
- vissa saker kommer att återgå till som det var tidigare t.ex. semesterresandet, restaurang- och teaterbesöken, konserter och idrott men det kommer att ta tid, troligtvis flera år. Frågan blir hur många företag och verksamheter som inte kommer att klara av att överleva, t.ex. senast idag stod det att Solresor gått i konkurs och det är tveksamt om SAS överlever
- annat kommer inte att gå tillbaka fullt ut som affärsresor, sitta på kontor alla arbetsdagar och handel i butik. Detta får flera följdeffekter bl.a. mindre bilkörande och färre nya bilar
Jag har väldigt svårt att se att det inte kommer att bli en hel del bestående påverkan på ekonomin, vägen framöver innehåller nedskrivningar i värde av flygplan, hotell, kontor och köpcenter vilket blir smärtsamt tillsammans med kanske 10% lägre ekonomiska aktivitet inom vissa områden. Och var ska dessa jobb och investeringar som ska kompensera för förändringarna uppstå de närmsta 2-3 åren?
Riksbanken har nu i drygt 10 år försökt kickstarta ekonomin med lägre och lägre styrränta och köp av statsobligationer, bostadslån och nu även företagsobligationer. Försöket med negativ ränta har avslutats och kommer med stor sannolikhet inte att provas igen. Även om de själva säger att de kan göra mer så tycker inte jag det finns några som helst tecken på att de kan påverka ekonomin i någon större omfattning.
Återstår då att staten stöttar företag och privatpersoner med mer pengar, pengar som ska lånas upp då statens intäkter minskar och dessa nya lån ska betalas tillbaka i framtiden.
Skulder
Jag hittar statistik hos SCB för lån till privatpersoner och företag från 2004 men det är lite klurigt med översikter på utveckling av lån, definitionerna varierar och nedan visar trenden även om jag sett andra %-tal i annan data.
Från 2004 så har vi varje år lånat 6,3% mer än året innan och ställer vi låne-utvecklingen mot BNP så har lånen ökat med 2,9% mer än BNP, det vill säga att skulderna idag är 50% högre i förhållande till våra intäkter än 2004.
Den tredje delen i ekonomin är staten och kommunerna. Här är situationen den omvända, skulderna i förhållande till BNP har sjunkit från 50% av BNP 2004 till dagens ca 40%, internationellt sett bäst i klassen och med stor sannolikhet en stor fördel för Sverige då staten skulle kunna dubblera sina lån utan att det skulle bli några problem.
Hittills i år så har statens upplåning inte ökat på något dramatiskt sätt, upplåningen i år är ca 200 miljarder till 1.200 miljarder kr, vilket är ca 20% av budgeten och skulden är tillbaka på samma nivå som i början av 2019.
Inflation
Varje månad så mäter SCB hur priserna utvecklats för ett antal förutbestämda produkter och tjänster. Det är klurigt att mäta inflation, dels så ändras ju vad man köper över tid och produkternas innehåll och kvalité ändras. Mobiltelefonen är ju ett bra exempel, 1980 fanns de inte medan alla har det idag och från att ha varit dyr med en enda funktion till idag då det är i princip samma som en dator.
Utfallet av mätningen blir bland annat ett konsumentprisindex, KPI som utvecklats enligt nedan sedan.
Så det som kostade 100 kr 1980 kostar 335 kr idag.
Hur inflation uppstår finns det många teorier om men någonstans så spelar penningmängden en roll och människors förväntningar kring framtida inflation, tror ”alla” att saker ska bli dyrare imorgon så har man en benägenhet att köpa det idag, dvs efterfrågan ökar med samma utbud och då stiger priset.
En annan viktig parameter är löneökningar, när de är större än produktivitetsökningen i ett företag så innebär det att företaget måste öka priset för att behålla lönsamheten. På andra hållet finns ny teknik som driver priserna neråt som boken The price of tomorrow handlar om.
Inflation är riktigt klurigt i min värld, om den börjar med att priserna stiger så kommer lönerna att stiga med en fördröjning och då drabbas ”alla”. Och sparare som vill ha låg risk straffas alltid på bekostnad av de med lån eller risktagare, tvärtemot vad de flesta tycker är rätt. Det har också visat sig i historien att det är i princip omöjligt att ha ”lagom” inflation, när den väl kommer så blir den för hög.
Den ekonomiska teorin som styr alla världens centralbanker idag är att lagom inflation är bra och Riksbanken var en av de första centralbankerna som införde ett inflationsmål på 2% och nu har alla centralbanker valt samma mål. Den teoretiska grunden kring valet av just 2% är inte känt, de gick väl mest på ”feeling” …
Historiskt sett så har sjunkande priser varit norm men problem som uppstod i början av 30-talet har satt djupa spår i många av världens ekonomer då många kopplar den långa och djupa depressionen till just sjunkande priser. Men precis som vanligt, skrapar man på ytan om att ”alla är överens” så är det samma inom ekonomi som inom kost, klimat m.m. att det är långt ifrån svart eller vitt.
Inflationen idag i Sverige och hela västvärlden är nära 0%. Utbudet av varor och tjänster är betydligt större än efterfrågan.
KPIF är att relativt nytt inflationsmått, Riksbanken vill ha ett mått som är rensat från effekterna av ränteförändringar men nu har vi ju haft en lång period med stillastående räntor så KPI och KPIF blir i princip samma.
Räntor
De korta räntorna styrs till stora delar av styrränta hos Riksbanken, idag 0% medan de långa räntorna, typ 10-årig ränta på en statsobligation är summan av BNP + inflation + riskpremie och den är -0,0227% idag. Alla tre delarna är det förväntande utfallet så räntemarknaden ser en dyster framtid då riskpremien alltid är positiv.
Utvecklingen av den 10-åriga svenska räntan har varit fallande sedan 1990 då inflationen började falla och efter 2010 då även förväntad ekonomisk tillväxt började gå ner.
Negativa räntor … teoretiskt ok, logiskt det mest konstiga som vi alla upplevt inom ekonomi, igår slog vi världsrekord i mängden skulder med negativ ränta i världen, $17.000.000.000.000. Pengar är alltså billigare än gratis …
Rätt ofta så skrivs det om realräntan vilket är räntan minus inflation och just idag så är realräntan -0,4%, en hundralapp idag kommer att köpa varor för 99,6 kr om ett år och skulle inflationen stiga till Riksbankens mål om 2% så 100-lappen bara värd 98 kr nästa år. Det samma gäller skulderna, negativ realränta sänker värdet på skulderna.
Det världens centralbanker och regeringar fruktar allra mest just nu är positiva realräntor, då skulle det omvända gälla alla skulder mot vad de vill, de skulle bli relativt sett större för varje år, 100 kr i skuld idag skulle vara 102 kr om ett år. Bra för alla med lite lån och pengar på banken och dåligt för alla med mycket lån och lite pengar på banken vilket är många fler än första gruppen.
Positiv realränta kan uppstå på tre sätt:
- BNP ökar mer än inflationen vilket är bra, de flesta får det bättre och det alla vill ha
- Inflationen är lägre än tillväxten, rent av blir negativ, priserna sjunker
- Riskpremien ökar, investerare vill helt enkelt ha mer betalt för att låna ut då de upplever en högre risk
Skulle en eller båda av 2 & 3 hända så kommer det att bli stora problem, en ”doom loop” skulle uppstå då räntekostnaden skulle öka och att man betalar tillbaka lånen med mindre konsumtion och sjunkande priser som följd.
Fastighetspriser
Mycket av låneökningen till privatpersoner har gått till de ökande fastighetspriserna vilket SCBs fastighetsindex visar, lite lägre ökning än de totala lånen.
Samtidigt så har ju räntan gått ner vilket har påverkat den totala räntekostnaden positivt. Bolåneräntan är ca 10-årig ränta +1,5%, vilket är boräntan idag då den 10-årig ränta är precis under 0%.
Om jag tar vårt hus igen, ni kommer ihåg det som är värt 220 guldmynt 😊, så stämmer värdeökningen ganska väl med de 6% i fastighetsindexet tillsammans med de strukturella investeringarna vi gjort i huset med t.ex. installation av bergvärme. Ränta på ett bolån 1997 när vi köpte huset var ca 8,5% och är idag 1,5%. Tar man hänsyn till inflationen så innebär det att räntekostnaden för vårt hus idag är 50% lägre än 1997!
Jag har aldrig gjort beräkningarna ovan innan så jag är rätt förvånad. Att man inte gör denna typ av beräkningar beror ju på att lånen för oss idag är riktigt små (om man inte lånat mer under åren) och minskande med amorteringen.
En av slutsatserna blir då att boendekostnaden idag är en mindre del av en familjs intäkt än för 25 år sedan. De andra kostnaderna för att äga ett hus är både upp och ner: el, underhåll och skatt är ner och vatten, försäkring, sophämtning upp. Underhållet gissar jag är billigare då ROT gjort arbetet billigare och priset på vitvaror och annat material är lägre än för t.ex. 20 år sedan.
Den andra slutsats kring detta är nog att så länge som räntorna inte stiger så kommer huspriserna att kunna stiga. Kunde vi klara dubbelt så stora räntekostnader 1997 så finns där nog utrymme för fortsatt uppgång.
Så räntorna måste dubbleras till 3% för att räntekostnaderna ska bli samma som vi hade 1997 utan att inflationen och därmed lönerna ökar, det vill säga att realräntorna stiger med +1,5%. Min gissning är att detta skulle få Riksbanken att köpa alla statsobligationer och bostadslån som finns för att få ner realräntan så jag bedömer risken för detta som liten.
Risken för sjunkande huspriser finns såklart också.
Fortsätter trenden nedåt för ekonomin så att till slut även de i gruppen som idag känner sig trygga börjar bli oroliga eller rent av arbetslösa så minskar snabbt suget efter att låna pengar och köpa bostad. Skillnaden i en budgivning med 1 eller 2 spekulanter gör mycket på priset.
Över en lite länge period finns även en risk att utbudet av villor ökar då många 70+ som sitter kvar i sina villor vill sälja. Och ännu längre fram, om sisådär 10 år så är den nya 3d-printing-tekniken fullt utvecklad så att produktionskostnaden för ett hus är 1/3 av dagens vilket kommer att få priserna på befintliga hus att sjunka mycket.
Sammanfattning
När jag läser igenom det jag skrivit så ser jag samma utveckling i Sverige som Japan har haft sedan 1990 – låg tillväxt, låg inflation, ökande skulder och låga räntor under en längre tid med en skillnad, vi kommer att ha högre arbetslöshet. Japans befolkning minskar så de har brist på arbetskraft medan befolkningen i Sverige fortsätter att växa.
Även om det inte diskuteras alls i media och av politiker, allt var ju bra innan coronan!, så funderas det mycket bland många investerare vad som hände efter 2007:
- Bankerna slutade ta risk så de bra och dåliga lånen försvann
- Eurodollarsystemet, skuggbanksystemet där minsta repo-transaktionen är miljoner dollar, fungerar sämre då bankerna lämnat det nästan helt
- Den ekonomiska effekten av mer lån minskar när mängden lån blir för stor, fick man ut 85 kr i ökande BNP för en lånad 100-lapp för några år sedan så får världen ut kanske 35 kr idag
- Befolkningarna blir äldre som konsumerar mindre
Svåra och diffusa punkter.
Letar man hot så är listan lång, t.ex. ökande konkurser, svårare att få lån till bra produktivitetsökande investeringar, fler zombibolag vars vinst innan räntor inte täcker räntekostnaden eller den värsta av dem alla, att investerare vill ha en större riskpremie.
På den positiva sidan finns också en lång lista men det kommer att ta lite tid innan det får effekt, all ny teknik som växer exponentiellt som kommer att öka produktiviteten, nya ”företagsformer” som Rifkin pratar om och så Bitcoin såklart 😊. Framöver tänkte jag gå igenom dessa och jag är rätt säker på att detta är precis vad som behövs för att vända den negativa trenden vi har haft de senaste åren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar