Lords of Finance: The Bankers Who Broke the World

Av Liaquat Ahamed, utgiven 2009.

Boken handlar om händelserna kring och under den stora världsdepressionen 1930-1935. Man får följa händelserna genom centralbankscheferna för USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland med början på 1910-talet.

Centralt i boken är guldstandarden, dvs att världens valutor var knutna till guldet fram till och med mitten 1930-talet. Vem som helst kunde ta sina pengar och få dem växlade till guld till en fast kurs, t.ex. så fick du 1 ounce guld (28,35 gram) för $20 fram till 1933 i USA. Från sekelskiftet 1900 så hade de flesta centralbankerna ensamrätt att ge ut pengar i förhållande till mängden guld de hade i sina valv, förhållandet pengar/guld varierade lite per land men pengamängden motsvarade ca 200% av guldet, detta i hopp om att alla inte skulle växla in sina pengar samtidigt. 

Fördelen med guldstandarden är att det skapar prisstabilitet, det går inte att trycka nya pengar och skapa inflation. Detta gör att statsbudgetar måste vara i balans, löner internationellt konkurrenskraftiga och för öka välståndet måste produktiviteten öka. Man tar även bort flera risker, t.ex. växelkursrisker vid handel. 

Samma argument går att använda omvänt, vid konjunkturnedgång kan inte ett lands ekonomi stimuleras genom budgetunderskott och mer krediter till företag utan justeringen sker genom utrensning av ej konkurrenskraftiga företag och press på löner.

Tiden fram till första världskriget var bra tider, ökande välstånd genom världshandel och investeringar över gränserna hade skapat en känsla av att det inte skulle bli fler stora krig i Europa då de ekonomiska konsekvenserna skulle bli stora för alla länder. Men så var det inte och första världskriget var roten till den stora depressionen på 1930-talet och andra världskriget. De ekonomiska händelserna under och efter kriget skapade en ekonomisk boom i USA men hyperinflation i Tyskland och tuffa tider i Storbritannien och Frankrike. Boomen i USA skapade en finansiell bubbla som ledde fram till börskraschen 1929 som vände hela världsekonomin neråt, från optimism och ökande konsumtion till kraftigt fallande konsumtion, ständiga bankkriser och massarbetslöshet som i princip varade fram till andra världskriget.

Depressionen gjorde att alla länder lämnade guldstandarden under denna perioden med undantag för USA som devalverade sin växelkurs och Schweiz som var kvar på guldstandarden till 2000. Detta gjorde att regeringarna kunde skapa mer pengar för att finansiera satsningar på att få igång ekonomin. 

Boken är bra! Men lång, 560 sidor. Beskrivningen blir levande genom att man följer Ben Strong (USA), Montagu Norman (Storbritannien), Émile Moreau (Frankrike) och Hjalmar Schacht (Tyskland) genom deras liv. Boken beskriver tiden på ett levande sätt utan att vara politisk eller fördömande, bara beskrivande. En liten detalj som är rolig var tempot i deras liv, 3 månaders semester var inget konstigt och även om det var panik så tog besluten oftast veckor istället för timmar.

De finansiella likheterna i USA under de sista åren på 1920-talet med idag är slående. Marknaden hetsar sig själv till högre och högre risktagande med lånade pengar till låg ränta under mantrat ”det är annorlunda denna gången” medan de som varnar hånas och tystas. Även om Strong och hans efterföljare ville dämpa euforin så varken kunde eller gick det och det de hoppade på var att den oundvikliga korrektionen skulle stanna i den finansiella världen men så blev det inte.

Låt oss hoppas att det är annorlunda DENNA gången …